Krönika av Kenth Andreasson, Göteborgs-Posten

Nu kan begreppet kampanjjournalistik definieras på olika sätt.
Somliga menar att fenomenet uppstår så fort en tidning synar en person eller en företeelse regelbundet under en period eller tidvis skriver väldigt mycket om ett speciellt samhällsämne, exempelvis effekterna av nerdragningarna inom vården. Men det är en annan sak, sådana publiceringar grundas på nyhetsvärdering och på traditionella journalistiska villkor.

Nej, kampanjer är, enligt min mening, en form av journalistik där redaktionen bedriver i princip ensidig opinionsbildning på nyhetsplats och läsarna uppmanas att aktivt uttala sitt stöd för saken, oftast genom att skicka in talonger med egna och andras namnunderskrifter. Dessa lämnas sedan över till lämplig makthavare, vilket speglas på förstasidan.

Nästan alltid har kampanjjournalistik ädla eller lokalpatriotiska syften, inte sällan är det en kombination. Det kan gälla krav på att en väg ska byggas ut så att människoliv kan räddas, det kan vara upprop för ett nedläggningshotat sjukhus, aktioner mot klottret på stan eller protester mot indragen service. Självklart är allt detta värt att stödja. För vem vill offra människoliv i onödan, vem tycker att vården bör försämras utan anledning, vem gillar fult och meningslöst klotter på hus, vem önskar att gamla och redan utsatta personer får sämre service?

Kampanjjournalistik innebär alltså nästan alltid att man argumenterar för det till synes självklara. Och klart är att den här formen av närmast populistisk journalistik, där redaktionen säger sig företräda den breda massan, har alla möjligheter att påverka politiker och beslutsfattare. Vackra särintressen har därmed allt att vinna.

Men samtidigt rör det sig om partisk opinionsbildning, i motsats till den vanliga nyhetsjournalistiken som ju ska präglas av strävan efter objektivitet. Om politikerna inte vill bygga ut en trafikfarlig väg så finns det rimligtvis något skäl: det saknas pengar, behoven är större på annat håll, det finns risk för miljöstörningar etc. Den sortens argument ställs i en vanlig artikel mot aktivisternas, de berördas eller en folkopinions krav. Det blir en problematisering som är grundläggande för normal nyhetsjournalistik. Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

Nyhetsjournalisterna riskerar därmed att bli dirigenter i ett spel de istället förutsättningslöst borde granska från sidan. Det är framför allt kvällstidningarna som genom åren ägnat sig åt kampanjjournalistik. Men på senare tid har även många lokaltidningar hakat på och givit röst åt lokala opinioner på nyhetsplats. Säkert är uppsåtet gott på redaktionerna, samtidigt som upplagorna kanske påverkas positivt i de flesta fall...

Men jag tror ändå att medborgarna är mest betjänta av en klassisk nyhetsjournalistik. Och det tycker man uppenbarligen också på de flesta morgontidningar, där den traditionella publicistiska linjen ligger fast: Opinionsbildning förekommer på ledar-, kultur- och debattsidorna, i insändarspalterna och i de personliga krönikorna medan nyhetsredaktionerna har i uppdrag att rapportera så opartiskt som möjligt.

Det blir nog bäst så, om nyhetsförmedlingen ska vara trovärdig.

Publicerad/uppdaterad 2004-05-06